Den förtrollande blicken

Jag fick en blick en gång. En sån där blick som är värd att dö för. Den innehöll så mycket värme och kärlek så att allt annat i hela världen bara försvann för en stund. Allt som fanns var hon och jag. Och vi stod där och log mot varandra.

Mina vänner fanns runt omkring mig, men jag såg dem inte. De som annars betyder så mycket för mig. Nu existerade de inte.

Nu vet jag att ingen blick är värd att dö för, hur förtrollande den än är. Blickar kan ljuga, och så även läppar.

Men när man kommer till den insikten och känner sig liten och ensam, då finns vännerna igen. Och då ångrar man att det inte var dem man tänkte på på vägen hem och att det inte var dem man gladdes åt att man hade.

Den förtrollande blicken var en lek. Mina vänner är på riktigt. Tack för att ni finns.

Per - 14 augusti 2002

Tillbaka