Den största upplevelsen

I åratal hade jag sett fram emot det här. I månader hade jag sagt att det skulle bli den största upplevelsen i mitt liv. Att få se Paul McCartney live.

Nu har jag gjort det. Två gånger om till och med. Men hur mäter man egentligen upplevelser med varandra? Den första kyssen, studenten, barndomens jular, hur jämför man sånt med att få se sin största idol framföra den bästa musik som någonsin har skapats? Det går inte, och det finns heller ingen anledning att försöka. Ju fler stora ögonblick man kan fylla sitt liv med, desto bättre blir det. Även om det egentligen inte är de stora ögonblicken som är det mest väsentliga i livet.

Paul McCartney är en levande legend. Att få stå tio meter ifrån honom och sjunga med i klassiker som Yesterday, Band on the Run, Hey Jude och Can’t Buy Me Love är obeskrivligt fantastisk underbart.

Jag var inte ensam. De flesta av mina vänner fanns också på plats och delade den oförglömliga upplevelsen med mig. Vissa av dem hade jag aldrig kunnat tro skulle vilja följa med. Men det gjorde de. Att uppleva mirakel är stort. Men att göra det tillsammans med människor man tycker om är större.

När Paul avslutade konserten med de magiska orden han skrev 1969, "And in the end, the love you take, is equal to the love you make", rös jag i hela kroppen. Jag kunde inte applådera när musiken hade tystnat. Jag var paralyserad. Stort. Riktigt, riktigt stort.

Per - 6 maj 2003

Tillbaka